Det är något som inte stämmer av Martina Haag

Det känns lite som att den här boken stöts och blötts från varenda litet hörn i bokvärlden sen den kom ut, och jag kan inte låta bli att skriva om den jag heller även om det var ett tag sen jag läste den. Liksom en del andra har jag läst några av Martina Haags tidigare böcker och inte riktigt gillat dem. Det är något med tonen som jag inte gillar, trots att jag inte brukar ha något emot att läsa lättsamma och humoristiska böcker. Men efter att ha hört så många lovord om den här boken så kände jag att jag var tvungen att läsa den själv.

Det är något som inte stämmer behöver väl kanske ingen närmare beskrivning direkt. Den handlar om Petra vars man Anders plötsligt meddelar att han vill skilja sig. Petra, som trodde att de hade det perfekta förhållandet, blir chockad och helt förkrossad. Parallellt får vi följa Petra över ett år senare när hon åker till fjällen för att vara stugvärd för en liten stuga där fjällvandrare får övernatta, mitt ute i ingenstans, samtidigt som hon ska vara för sig själv, tänka och skriva på sin nya bok.

Det går ju inte att inte läsa detta som en skildring över Martina och Erik Haags egen skilsmässa. Det kanske inte stämmer in i detalj, för jag utgår från att Martina Haag lagt till lite fiktiva drag till Petra och Anders. Men på det stora hela tror jag att det här är så som Martina själv upplevde deras skilsmässa. Det är ångestfyllt och absolut becksvart och så väl beskrivet att till och med jag, som inte varit i närheten av en skilsmässa, kan förstå hur det känns som om hela livet går i kras.

"Att åka bil med Anders är så hemtamt och jag kan helt enkelt, för några minuter bara, glida iväg i fantasin att allt är precis som vanligt. Det är en vanlig fredag eftermiddag och vi ska åka ut till Ekerö och gå hundpromenad och vi är gifta och ingen har någonsin varit otrogen. (...) Det är så lätt att bara glida iväg i tankarna på att allt är precis som vanligt att jag känner mig lycklig i några sekunder. Sedan kommer verkligheten tillbaks."  

Jag har sett på många håll att folk har gillat delarna om Petra och Anders uppbrott, men inte delarna där Petra är i fjällen. Men jag gillade faktiskt dem också. Jag tyckte det var ett trevligt avbrott från den ångestfyllda skilsmässobeskrivningen. Det kommer ett par rätt underhållande fotvandrare och gästar stugan och det ger en lite romantiserade bild av fjällnaturen. Däremot har jag lite svårt för de sista sidorna och tycker nog att hon borde ha kunnat få ihop romanen på något annat vis.

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag läst en bok av Martina Haag som jag gillar. Hennes ton är fortfarande densamma, och jag kommer inte riktigt överens med den. Men det här är den första boken jag läst av henne som innehåller allvar på riktigt. Och hon har visat att hon är jäkligt bra på att sätta ord på hur det känns när man gör sitt bästa för att överleva nästa kvart av sitt liv.