Northanger Abbey av Jane Austen

En Austen-bok är alltid en bra bok anser jag rätt så okritiskt. De är mer eller mindre bra men av någon anledning tycker jag inte att hon kan skriva dåliga böcker. Northanger Abbey är tydligen den roman hon skrev först, men den publicerades först efter hennes död. 

I romanen får vi följa med 17-åriga Catherine Morland på hennes första resa till Bath, ni vet stället dit alla i Austens societet reser för att semestra och vila upp sig precis som man gjorde på den tiden. tillsammans med ett barnlöst grannpar. Väl i Bath har hon först obeskrivligt tråkigt i några dagar innan hon på en kväll blir bästa vän med miss Thorpe, vars bror osannolikt nog är bra vän med Catherines egen bror. Hon träffar också mr Tilney och snart har Catherine långt ifrån tråkigt längre. Speciellt inte när hon blir inbjuden att följa med mr Tilney och hans syster till deras hem, det gamla klostret Northanger Abbey. 

I min förkortade version låter handlingen otroligt torftig, men faktum är att det är ju ofta det den är i Austens böcker. Det är karaktärerna och alla förvecklingar som kommer sig av så triviala saker som gör själva historien. Som när Catherine väntar på syskonen Tilney för de ska ut och promenera, men det blir regn den förmiddagen. De blir därmed försenade och syskonen Thorpe och hennes bror hinner före till hennes hus och lyckas få henne att följa med dem istället.

På tal om syskonen Thorpe förresten, så är ju de ett kapitel för sig så att säga. Jag förstår ju att Austen medvetet överdriver Isabelle och hennes absoluta tillgivenhet så vi läsare ska höra hur varje replik hon har klingar falskt. Medan Catherine sväljer henne med hull och hår och tror sig ha fått en älskvärd och omtänksam vän. Och John Thorpe är så skrytig och självgod att jag får spader. Syskonen känns nästan mer som karikatyrer än riktiga karaktärer. 

Northanger Abbey har lite inslag av gotik också, vilket jag älskar. Jag säger lite för det är inte mycket, och jag som bara läst att den skulle vara gotisk blev lite besviken först. Men när jag återhämtat mig från besvikelsen så insåg jag att det lilla räcker. Catherine är ung och fortfarande naiv och full av påhittighet och inlevelseförmåga, vilket gör det gamla klostret till en utmärkt grogrund för hennes fantasier. Men de är ändå skönt att de inte tar för stor plats i berättelsen. För då hade vi fått mindre av det överklassen vardagsliv, problem och uppvaktningar, vilket ju ändå är det vi vill ha när vi läser en bok av Jane Austen.