Jag har själv ingen erfarenhet av kompisar som dör, vilket jag är otroligt, otroligt tacksam för. Det är en sådan sak som jag tror det är omöjligt att sätta sig in i. Hur skulle jag själv reagera om något liknande hände mig? Ärligt talat har jag ingen aning. Svårigheterna med att relatera till detta gör att jag alltid har lite svårt att ta till mig historier där huvudstoryn kretsar kring att huvudpersonens kompis dör. Så är även fallet i Jag lever, tror jag.
Den sista vårterminen i trean dör Kims bästa kompis Moa. Hennes bil kraschar in i en bergvägg och ingen vet hur eller varför bilolyckan skedde. Kim blir förkrossad och vet varken ut eller in. Hur lever man sitt liv när en person som varit en sån viktig del är borta? För Kims del blir lösningen att i stort sett låtsas som att ingenting har hänt. Hon försöker leva på som vanligt. Men är samtidigt besatt med att ta reda på varför Moa körde in i bergväggen. Var det en olycka eller gjorde hon det med flit?
Jag plockade med mig boken från bibblan då jag läst lite positiva saker om den och förväntade mig ingenting speciellt av den. Jag såg redan när jag bläddrade i den att den hade en intressant kapitelindelning som jag verkligen gillade. De räknar dagarna sedan Moas död. Men jag hade väldigt svårt att komma in i boken. Faktum är att jag tyckte den var rent utsagt tråkig i stort sett första halvan. Den var lättläst däremot så jag bestämde mig ändå för att läsa ut den. Det visade sig att den tar sig mot slutet när det börjar hända mer saker. När jag läst klart den gillade jag den faktiskt.
Jag vet inte om det är för att jag har svårt att relatera som jag sa. Eller om det bara är så att det i början inte händer mycket egentligen. Kim är ledsen, ältar och funderar och minns Moa. Men det känns som om det går på rundgång. Jag hade velat ha mer interaktion mellan karaktärerna och mindre tankar helt enkelt. Men om man orkar ta sig igenom den första halvan så är den läsvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar