Det nionde brevet av Catrin Ormestad

Vissa böcker hade jag nog aldrig ens tänkt på att läsa om det inte vore för bikcirklar jag brukar delta i. Så var det med den här boken för jag tyckte inte att den egentligen verkade vara i min smak. Men så skulle Kulturkollo cirkla den, och så fick jag till och med ett gratis ex av dem och då var jag ju tvungen att vara med. Och tur var väl det.

Baksidetext:
När Lea Höjer begravs i Gräsö kyrka samlas ön för att ta farväl av en respekterad men fruktad matriark. Hemmasonen Walter är ensam med den numera olönsamma gården, och när han röjer i kvarlåtenskapen hittar han en bunt oöppnade brev. Vilka hemligheter döljer sig i hans mors förflutna? Och vem är främlingen som dyker upp i kyrkan och som ber att få tälta på hans mark?

Walters dotter Juliana har kommit hem för begravningen och hon och Orlando, som mannen heter, dras till varandra, trots Walters känsla av att Orlando inte är den han utger sig för att vara. Varför river hans närvaro upp minnet av den dramatiska sommaren när ett resande tivoli kom till ön? En sommar då världen inte bara flammade av hat och rädsla, utan också av hopp, för det var då Walter mötte Hana. Barfota och iförd en urblekt klänning steg hon ur en målad husvagn midsommaren 1955, och med en enda blick fick hon bondpojken att glömma allt han trott sig veta om sig själv och det liv han var ämnad att leva. 

Under några skimrande dagar trotsade de alla krafter som försökte skilja dem åt, och ett annat liv tedde sig för ett ögonblick möjligt. Men när midsommarhelgen var över var lägret nerbrunnet och Hana försvunnen. Vem som bar ansvaret för katastrofen har aldrig klarlagts.

Mina kommenterar:
Jag gillade den här boken. Det fanns en del jag inte gillade med den men överlag så tyckte jag den var riktigt bra. Den innehåller intressanta karaktärer, speciellt Walter fastnade jag för. Jag tolkar det som att han är lite ledsen över att livet blev som det blev. Men när det nu blev det bestämde han sig för att göra det bästa utav det och leva det fullt ut. Mitt hjärta svällde rejält när jag läste om hur Juliana berättar att hon vet att han varje kväll använder korna som en ursäkt för att få gå och kolla på solnedgången.

Det här är en sådan där klassisk berättelse om en familj där det döljer sig hemligheter. Det är skrivna brev som inte kommer fram förrän någon är avliden. Det är något som hände för länge sen, gåtor som aldrig fått svar. Det är också framförallt personer vars liv blev ordentligt påverkade av det där som hände då för länge sedan. Berättelser som den här finns det en uppsjö av. Det nionde brevet är en lyckad sådan som utspelar sig på en ö i Roslagen. Det är sommaridylliskt och samtidigt hemskt och hopplöst.

Den är helt klart läsvärd. Passar nog utmärkt för en lat eftermiddag i solen i sommar skulle jag vilja säga.

Betyg på Goodreads: 4 av 5