The Fate of the Tearling av Erica Johansen

Det är alltid lite läskigt att läsa sista delen i en serie. Allting ska knytas ihop och risken finns att författaren gör det på ett sätt du inte gillar. Men det går inte att INTE läsa sista boken så det är bara att göra det. Detta är då alltså tredje delen i serien The Queen of the Tearling. Så har ni inte läst de första två delarna fortsätter ni på egen risk.

Baksidetext:
In less than a year, Kelsea Glynn has grown from an awkward teenager into a powerful monarch and a visionary leader. And as she has come into her own as the Queen of the Tearling, she has transformed her realm. But in her quest to end corruption and restore justice, she has made many enemies - chief among them the evil and feared Red Queen, who ordered the armies of Mortmesne to march against the Tear and crush them.

To protect her people from such a devastating invasion, Kelsea did the unthinkable - naming the Mace, the trusted head of her personal guards, Regent in her place, she surrendered herself and her magical sapphires to her enemy. But the Mace will not rest until he and his men rescue their sovereign from her prison in Mortmesne. So, the endgame has begun and the fate of Queen Kelsea - and the Tearling itself - will be revealed...

Mina kommentarer:
Jag tycker det är svårt att recensera den här boken. För överlag är den precis lika bra som tidigare delar. Kelseas historia utvecklas än mer och vi får även en djupare inblick i den röda drottningens förflutna vilket jag tycker är väldigt intressant.

Liksom vi i förra delen fick följa Lily, introduceras här ett nytt berättarperspektiv. Det blir inte lika förvirrande som förra gången då jag var mer beredd på det. Speciellt inte som det snabbt står klart att det bara är ca 20 år efter och att Lily och de andra fortfarande är med. Berättarperspektivet har bara förskjutits till deras barn. Eftersom vi redan i första boken fick veta de stora händelserna i Tearlings historia vet vi vad som kommer hända. Det som är intressant är att få läsa händelserna som utspelar sig fram till dess och förstå mer varför.

Sedan kommer då slutet. Ska jag vara ärlig hängde jag inte riktigt med. Jag förstod inte varför Kelsea ansåg att det var enda sättet att lösa det på. Ska jag vara ärlig så tycker jag även att det känns som "den enkla, fega vägen" för författaren att ta också. Jag satt och undrade hur Johansen egentligen hade tänkt klara upp detta, men att låta henne ändra på det förgångna känns inte bättre än det klassiska "allt var en dröm"-knepet som idag är så uttjatat. Nej, de sista kapitlen var jag riktigt irriterad på. Det är till och med så att jag tycker att författaren kunde kanske få ha valt den tvist hon gjorde på slutet. Men hon kunde ha lagt in annan handling efter det. Att låta Kelsea leva ett rätt så trist liv där ingen känner igen henne och hon inte ens känns lycklig känns bara grymt. Ska vi tolka det som att alla som lever tråkiga liv kunde ha varit en kick-ass drottning om livet tagit en annan vändning? Hur mycket jag än tänker på slutet kan jag inte förstå meningen med det.

Men jag är glad att jag har läst serien och jag rekommenderar den ändå. För bortsett från de sista sidorna så var den avslutande boken precis lika bra som de tidigare.

Betyg på Goodreads: 4 av 5