Vi, de drunknade - readalong, del 5

Så har vi kommit fram till den femte och sista delen av min och Fannys readalong. Nu är den här tegelstenen utläst och jag måste säga att det känns riktigt bra att äntligen ha det gjort. 

Den här sista delen kände jag ändå att jag uppskattade. Överlag tycker jag boken har varit lite ojämn. Bitvis så tråkig att jag helst velat sluta läsa helt och bitvis rätt så bra. Jag förstår vad författaren har velat åstadkomma med den här boken - en episk berättelse som sträcker sig över flera generationer som visar hur allting hänger samman genom olika händelser och förväntningar. Den är också välskriven rent teoretiskt (utgår jag ifrån för det är inte direkt så att jag har koll på sjöliv själv). Men det är också det här som har gjort läsningen lite jobbig för mig. 

I slutändan är jag glad att jag har läst den här. Jag tycker den var bra och det positiva väger nog över negativa ändå. Framförallt är jag glad över att jag läste den med Fanny. Utan henne och våra veckouppdateringar hade den här boken nog lagts undan innan den var slut. 

Handling: 
Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.?Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt "vi". Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä - ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.