Jag uppskattar det jag läser, samtidigt som jag egentligen tycker att historien är rätt händelselös. Jag tror det beror mycket på berättaren som känns distanserad, även om han är mitt i bland karaktärerna. Men den här delen gick i alla fall snabbt att läsa. Det är fortfarande jobbigt att läsa de mer obehagliga partierna som kommer. Hänsynslösa eller hemska saker som händer på grund av slumpen eller människors val. Jag förstår att Jensen är ute efter en realistisk skildring, och att det var så här det såg ut, men det gör det inte lättare för mig att läsa om det. Ser i alla fall fram emot att avsluta boken under veckan som kommer.
Handling:
Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.?Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt "vi". Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä - ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.
Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.?Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt "vi". Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä - ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar