Flickorna av Emma Cline

Det här är en bok som har varit superhypad i alla möjliga boksammanghang, och som vi alla vet är det alltid lite farligt att läsa en sådan bok. Jag förväntade mig en läsupplevelse som skulle få mig att häpna av fascination och hänförelse. Riktigt så blev det inte och det borde jag ha insett från början. Jag visste ju att huvudpersonen skulle bli indragen i en sekt som var inspirerad av rörelsen kring Charles Manson. Att boken handlar om "kvinnorna kring Charles Manson". Men läsningen blev ändå inte vad jag hade förväntat mig.

Baksidetext:
»Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta.« 

Så börjar Evie Boyds berättelse om den sommar i Kalifornien 1969 som förändrade allt. I början av sommaren är hon fjorton år, uttråkad och otålig. Snart måste väl allting börja? Pappan har lämnat hennes mor för en yngre kvinna och en tyst förtvivlan präglar hemmet.
Det är i parken som Evie får syn på flickorna, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »storfamilj«, unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i Russells trollkrets. Först när hon är för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt, något som kommer att sluta med död.

Mina kommentarer:

Jag tror att det som förvånade mig mest var känslan jag fick av boken. Den utstrålar äkta 60-tals anda (som jag inte har en aning om om det stämmer eftersom jag var långt ifrån född då), och det känns så där smutsigt, hopplöst och amerikanskt. Det är svårt att förklara men den ger mig samma stämning som jag får av att se filmer som utspelar sig i Amerika där personerna inte riktigt trivs. Evie verkar ju dock trivas, i alla fall på den otroligt nedgångna gården där Russell och hans anhang lever. 

Det som gör detta till en fenomenal roman är språket. Emma Cline är 27 år (1 år äldre än mig bara!) och det här är hennes debutroman. Hur kan det bara vara hennes debutroman har jag hört hur folk diskuterar i poddar och jag förstår dem. Clines språkliga utvecklingskurva kommer nog inte se ut som den gemene författarens. Det är ett målande och poetiskt språk. Det är inte alltid jag uppskattar sådant med i Flickorna känns det ändå relevant. Språket är inte konstlat och utsmyckat bara för att låta intellektuellt och att författaren sedan verkar ha glömt bort att den ska berätta en historia också. 

Som titeln avslöjar handlar den här boken faktiskt mest om flickorna kring Russell (aka Charles Manson). Det är ju inte Russell själv som Evie egentligen dras till utan Suzanne som bor på gården. Det är relationen mellan dem som är det primära för Evie, och därmed också i romanen. Russell, sekten och morden kommer i andra hand, som en mindre viktig bihistoria. Vilket känns helt rätt i perspektiv till huvudpersonens fjortonåriga känslor och önskningar.

Även om boken inte var vad jag förväntade mig så tycker jag att den var riktigt bra. Upplevde den dock som lite seg emellanåt men det underbara språket väger upp för det flera gånger om.