Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Den här boken vann Augustpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok och jag förstår varför till punkt och pricka. Den handlar om något otroligt viktigt och aktuellt. Men eftersom det bara påverkar en stad långt uppe i norr så tror jag inte större delen av Sverige ens vet om att det händer. Jag har läst om Kirunas flytt men egentligen aldrig reflekterat över vad det egentligen innebär. Det spelar dock ingen roll att inte kunna relatera till att hela ens stad ska flyttas. För den handlar också om något som jag tror i stort sett alla kan relatera till. Den ofrånkomliga rädslan man kan ha som ung och som bara förvärras när vuxenvärlden inte har vett nog att ta den på allvar.

Baksidetext:
Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.


Mina kommentarer:
När jag var yngre än vad huvudpersonen Maja är, var jag väldigt rädd för att vårat hus skulle brinna ner. Jag brukade ligga och försöka fundera ut planer på kvällarna när jag skulle sova. Planer på hur jag skulle lyckas rädda allting jag inte ville bli av med om det skulle hända. Har för mig min bästa lösning blev att förvara allt viktigt i stora kassa så det bara var att ta med sig det. Däremot satte jag aldrig min plan i verket, även om den höll mig vaken en del kvällar.

Min generella och ändå relativt obefogade rädsla går inte att jämföra med Majas egentligen. Sannolikheten att ens hus ska brinna ner är ju gudskelov rätt liten även om det tyvärr händer. Men i Kiruna är flytten och sprängningarna i gruvan ett faktum. Maja kan känna vibrationerna när de spränger och hon ser hur arbetare är i full gång med att riva delar av staden. Majas rädsla ger henne psykiska men till och med. Så seriöst är det.

Nu går ju som sagt inte varenda tonåring och är rädd just för att ens stad ska rasa samman. Men det är många tonåringar som går runt och är rädda för saker som de egentligen inte borde frukta. På grund av okunskap, eller för att världen helt enkelt ju faktiskt är rätt så skrämmande ibland. Vilket som än är fallet är det viktigt att ta all rädsla på allvar och försöka ge hjälp att hantera den. Annars låser man sig inne i sig själv och det blir bara svårare att ta sig loss. Och kan utvecklas, för Maja är ju trots allt även lite väl rädd för baciller bland annat. (Handen upp alla som kan relatera till det!)

I Majas fall blir det med hjälp av KBT och terapi. Och lite med hjälp av Albin. Det här med kärleken tycker jag är en tråd som bara är helt underbar i den här boken. Det är seriöst, samtidigt som det så uppenbart att de bara är tonåringar. Så här i efterhand kommer jag inte ihåg hur gamla de är förresten? Vet inte ens om det egentligen nämns, men hon går i alla fall på högstadiet.

Jag gillade den här boken skarpt! Jag vet att jag kommer läsa den igen. Och då mycket mer långsamt eftersom jag vet vad som kommer hända.

Betyg på Goodreads: 5 av 5