Serie: Såret #1
Lästes som: Inbunden
Förlag: Norstedts förlag
Handling:
Axel och Sara möts i början av 1900-talet. Han en gift välbärgad gift man med ett mörkt förflutet och ett sår som han döljer. Hon är en ung litteraturstudent i Uppsala som svärmar för Hjalmar Söderberg och letar efter något som ger livet en djupare mening. Hon attraheras av hans mörker och sårbarhet. Han ser möjligheten att komma loss från ett kvävande äktenskap, och kanske också från sig själv.
Deras kärlekshistoria utspelar sig i sekelskiftets Stockholm och Uppsala, idylliska villaområden och stenpalats gömmer bultande hjärtan och en oro som aldrig tycks stillna.
Mina kommentarer:
Deras kärlekshistoria utspelar sig i sekelskiftets Stockholm och Uppsala, idylliska villaområden och stenpalats gömmer bultande hjärtan och en oro som aldrig tycks stillna.
Mina kommentarer:
Att det är en del i en serie visste jag redan, men att serien heter Såret fick jag reda på precis på Bokus. Jag är inte helt såld på det namnet. Än så länge kan jag ana varför serien heter så men jag tycker inte vi egentligen har fått någon indikation på varför.
Von Sivers roman har sina rötter i hennes egen släkthistoria. Riktigt hur den är förankrad vet jag inte eftersom jag inte har hört hennes sommarprat där hon ska ha berört verkligheten. Därför vet jag inte vad som är sant och inte i den här boken. Men jag väljer att se den som en fiktiv historia rakt igenom, för det är ju trots allt vad det är eftersom karaktärerna är påhittade.
Det här är en lättläst bok, det får jag ge den, men det räcker ju inte riktigt för att göra en bra bok. En annan sak jag faktiskt gillar men boken är att den är så full av litteratur och det är mysigt med alla referenser till Den allvarsamma leken, även om jag tycker att den roll Hjalmar Söderberg har i boken känns som namedropping och ger ingen mening till berättelsen i stort.
Alla känslor i den här boken är väldigt melodramatiska. Det är mycket hjärta och smärta förklätt i ord som försöker vara tidsenliga. Redan efter några sidor kändes det som att jag läste fanfiction till berättelsen om Arvid och Lydia och ju fler tvära vändningar berättelsen tog desto tydligare blev den känslan. Jag ville verkligen gilla den men jag kan helt enkelt inte då jag inte kunde ta någon av karaktärerna eller deras känslor riktigt på allvar.
En annan sak jag störde mig på bara efter några sidor var hur dåligt karaktärerna byggs upp. Axels hela uppväxt är avhandlad på bara några sidor till exempel, vilket gör att jag har svårt att känna något för karaktärerna. En bit in så kommer det helt plötsligt in en ny karaktär som utan någon närmre förklaring blir en viktig del i en av huvudpersonernas liv. I en scen så säger han även något som jag förstår kommer få konsekvenser längre fram i serien. Men det berörs inte alls mer i första boken, inte ens en liten föraning, vilket bara gör det konstigt.
Slutkänslan blir ändå att jag tycker boken är okej. Den var inte så dålig att det inte gick att läsa den och jag uppskattade ändå läsningen på samma sätt som jag kan uppskatta att läsa banala kärleksromaner eller titta på tv-såpor. Det är underhållning som är lättgänglig och ger mig förströelse för stunden. Jag kan även förstå varför folk gillar den här boken just på grund av det. Men om någon hade frågat om jag rekommenderar den hade jag nog istället hänvisat dem till Den allvarsamma leken för att få läsa om kärlekspar som trånar.
Von Sivers roman har sina rötter i hennes egen släkthistoria. Riktigt hur den är förankrad vet jag inte eftersom jag inte har hört hennes sommarprat där hon ska ha berört verkligheten. Därför vet jag inte vad som är sant och inte i den här boken. Men jag väljer att se den som en fiktiv historia rakt igenom, för det är ju trots allt vad det är eftersom karaktärerna är påhittade.
Det här är en lättläst bok, det får jag ge den, men det räcker ju inte riktigt för att göra en bra bok. En annan sak jag faktiskt gillar men boken är att den är så full av litteratur och det är mysigt med alla referenser till Den allvarsamma leken, även om jag tycker att den roll Hjalmar Söderberg har i boken känns som namedropping och ger ingen mening till berättelsen i stort.
Alla känslor i den här boken är väldigt melodramatiska. Det är mycket hjärta och smärta förklätt i ord som försöker vara tidsenliga. Redan efter några sidor kändes det som att jag läste fanfiction till berättelsen om Arvid och Lydia och ju fler tvära vändningar berättelsen tog desto tydligare blev den känslan. Jag ville verkligen gilla den men jag kan helt enkelt inte då jag inte kunde ta någon av karaktärerna eller deras känslor riktigt på allvar.
En annan sak jag störde mig på bara efter några sidor var hur dåligt karaktärerna byggs upp. Axels hela uppväxt är avhandlad på bara några sidor till exempel, vilket gör att jag har svårt att känna något för karaktärerna. En bit in så kommer det helt plötsligt in en ny karaktär som utan någon närmre förklaring blir en viktig del i en av huvudpersonernas liv. I en scen så säger han även något som jag förstår kommer få konsekvenser längre fram i serien. Men det berörs inte alls mer i första boken, inte ens en liten föraning, vilket bara gör det konstigt.
Slutkänslan blir ändå att jag tycker boken är okej. Den var inte så dålig att det inte gick att läsa den och jag uppskattade ändå läsningen på samma sätt som jag kan uppskatta att läsa banala kärleksromaner eller titta på tv-såpor. Det är underhållning som är lättgänglig och ger mig förströelse för stunden. Jag kan även förstå varför folk gillar den här boken just på grund av det. Men om någon hade frågat om jag rekommenderar den hade jag nog istället hänvisat dem till Den allvarsamma leken för att få läsa om kärlekspar som trånar.
Betyg på Goodreads: 2 av 5 stjärnor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar