Demonviskaren av Lovisa Wistrand

Så blev det äntligen dags för mig att läsa uppföljaren på Drakviskaren som jag läste förra året. Den här boken har legat som ett dåligt samvete eftersom det är ett recensionsex jag fick hem inte långt innan jag blev gravid och började må skit och läsningen blev lidande.

Eftersom det är andra delen i serien så innehåller recensionen spoilers om du inte läst den första.

Serie: Alvblodstrilogin #2
Lästes som: Inbunden'
Förlag: Whip Media
Köpställen: Adlibris, Bokus, Whip Media

Tack till Whip Media för recensionsexemplaret!

Handling:
Iszaelda måste återuppväcka Akares. Tillsammans med Acranta ger hon sig in i dödsvärlden Saxx för att finna honom. Ett kvickt uppdrag blir en härva av missförstånd och faror; tillfångatagna av dödsguden Maevux måste de göra allt för att överleva. En arkaisk ceremoni, demoner, en jakt på sanning och ett hav av blod. Var är Akares?

Keelan vet att förhållanden mellan alv och drake är lika med dödsstraff. Ändå blir han förälskad i någon han aldrig borde ha tittat åt. Känslorna leder honom till våghalsiga beslut till häxor, lögner och de mystiska dimmorna i Eytherthlarn. Snart finner han sig fångad under en fruktansvärd förbannelse.

Vad gör man när allt känns som mörkast? När ens egen kropp börjar förändras och ens blotta närvaro är en fara för andra? Och när man gjort något så hemskt, att ingen någonsin får veta.

Mina kommentarer:
När jag läste första delen i serien var det två saker jag hade lite problem med. Dels språket och dels den utdragna historien som kändes som att den aldrig tog slut. Inget av detta kände jag var något problem med den här boken. Jag tror det förstnämnda beror både på att jag visste vad som väntade mig, med en rad som utan problem skulle kunna vara en enda mening, men som delas upp till tre eller fyra med punkt emellan. Jag minns att jag hade väldigt problem med den styltiga känsla det gav min läsning förra året, något jag inte alls känner av den här gången. Men även att Wistrands språk säkerligen utvecklats sedan hon skrev första delen. Uppföljaren är också lite kortare än den första delen, med en mer kompakt historia. Det är bara något ställe mot slutet där jag känner att det blir lite långdraget. Annars är det ett bra tempo genom hela boken som gör att den går utmärkt att sträckläsa.

Jag gillar den värld som Wistrand har byggt upp, hon skapar nästan en blandning mellan olika genrer. Karaktärerna och världen är fantasy men det är inte den klassiska fantasystoryn med en ond karaktär eller grupp som måste besegras. Det elementet fanns med i den första boken på sätt och vis, men i den här boken är det nästan mer relationsdrama, romantik och räddningsaktion. Mig gör det inget då jag känner att det blir en annorlunda läsupplevelse. Och gör mig även otroligt nyfiken på vad den sista boken kommer handla om. För om det är något jag lärt mig är det att Wistrand inte drar sig för att överraska och inte alltid väljer den väg du förväntar dig.

Det jag sa förra året står fortfarande fast, det är inte ofta jag ser och hör om svensk fantasy i de kanaler jag följer. Därför tycker jag det är otroligt roligt att den här serien verkar ha spridit sig. Oavsett om du är van fantasyläsare eller ej tycker jag att du ska ge Alvblodstrilogin en chans.

Betyg på Goodreads: 3 av 5 stjärnor