Drakviskaren av Lovisa Wistrand

När den här svenska fantasyboken började cirkulera på instagram och bloggar blev jag ögonblickligen nyfiken. Det hör ju inte direkt till vanligheterna att det ges ut svensk fantasy. I alla fall inte på de ställen på internet där jag rör mig.

Serie: Alvblodstrilogin #1
Lästes som: Inbunden
Förlag: Whip Media
Köpställen: Bokus, Adlibris, Whip Media
Recensionsex: Ja, från Whip Media, tack!

Handling:
Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?

Mina kommentarer:

Ska jag vara ärlig så var det mycket tack vare alla andras positiva ord som jag ville läsa den här boken. För handlingen på baksidan tyckte jag kändes lite intetsägande, alla slagkraftiga meningar till trots. Så jag var lite nervös när jag började läsa den, att jag kanske inte skulle tycka om den. Men efter en lite seg start för att ta mig in i världen (som det så ofta blir i fantasy) så flöt det på. Jag var intresserad av vad som skulle hända och tyckte trots allt att det var en ordentlig och mestadels bra handling. 

För att kommentera språket i den här boken vet jag inte riktigt vad jag tycker. Liksom jag anade redan i baksidetexten är det väldigt korta meningar, staplade på varandra istället för att vara en mening. I början gjorde det att jag hade otroligt svårt att läsa för det blev så hackigt. Antingen så minskade det längre in eller så vande jag mig för efter ett tag störde det mig inte så mycket längre. Däremot hade jag lite svårt för alla utbroderade beskrivningar. Färger och omgivningarna beskrivs inte bara för vad de är utan förstärks hela tiden av att de ska beskrivas som något annat. Utöver det så är språket stundtals lite gammaldags och alverna har sina egna ord att beskriva tid och avstånd. Det gillade jag verkligen, för vem säger att alver använder metersystemet? Sedan att jag aldrig lärde mig vad som var vad är en annan femma. 

Det här är en lång bok och jag tror att den hade kunnat må bra av lite rensning i texten för att kortas ner lite. För mot slutet kände jag flera gånger att den kanske borde ha slutat, men det var fortfarande massa sidor kvar. Det faktiska slutet var det sedan väldigt bra, så det var värt vägen dit. Det var spännande och jag blev nyfiken på att få läsa fortsättningen, precis som det ska vara. Men vägen dit var lite för krokig för att jag skulle orka hålla samma intresse genom hela boken. 

Överlag tycker jag att det här är en läsvärd bok. Den är unikt skriven och även om jag hade en del problem med språket så tycker jag ändå att det inte hindrade läsningen alltför mycket. Handlingen känns ordentligt genomtänkt, bjuder på en hel del överraskningar och är inte likt något annat jag har läst vad jag kan komma på. Det är inte en fantasybok som följer den klassiska mallen, så att du egentligen inte behöver läsa den för att veta vad som ska hända. Därför ska det bli intressant att se vad framtiden har i tanke för Iszaelda. 

Betyg på Goodreads: 3 av 5 stjärnor