Välj mig av Christina Lindström

Jag har verkligen gillat de tidigare böcker jag har läst av Christina Lindström. Hon har blivit en sådan där författare som jag blir alldeles exalterad över när jag ser att hen ska ge ut en ny bok. Hon har seglat upp på delat första plats tillsammans med Katarina von Bredow över favorit inom samtida ungdomslitteratur. Självfallet har jag därför sett fram emot den här boken i flera månader. Inte minst för att jag tycker omslaget är himla snyggt.

Lästes som: e-bok
Förlag: B Wahlströms förlag
Köpställen: Bokus, Adlibris

Handling: 
När Silje kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet är allt förändrat. Alla tittar på henne och tystnar när hon närmar sig. Och alla viskar om vad som hände under sommaren. Att Siljes pappa har drunknat och att alla tror att han har tagit livet av sig.

I centrum står Silje, som försöker navigera i denna nya tillvaro där hennes pappa inte längre finns, där hennes mamma och storebror försöker hantera sin egen sorg. Och samtidigt pågår livet som vanligt runt omkring henne. Siljes bästis umgås mer och mer med sina danskompisar och även om det hugger i Silje av ensamhet orkar hon inte riktigt bry sig. Hon orkar inte riktigt bry sig om något, förrän hon träffar Alvin.

Mina kommentarer: 
Det här är en fullträff i min värld. Jag har en del saker jag verkligen gillar i ungdomsböcker, det är egentligen svårt att förklara vad som krävs, det är mer en känsla. Jag vill känna igen mig tillräckligt mycket i huvudkaraktärens liv för att kunna föreställa mig hur det skulle kunna hända mig när jag växte upp, om mitt liv hade varit mer spännande än vad det faktiskt var. Det behöver finnas problem, spirande kärlek och trovärdiga relationer. Sedan behöver tonen vara rätt, och slutligen behöver jag ha minst en scen jag fastnar för så mycket att jag kan plocka upp boken för att jag känner ett stort behov av att enbart läsa sagda scen. Såklart kvalar Välj mig in på alla dessa punkter.

Just den här boken har dock ett huvudtema jag är glad att jag inte kan känna igen mig i, nämligen sorgen efter en förälder som gått bort. Det är tungt att läsa om familjens sorg, och inte minst deras okunskap om vad som faktiskt hände som ligger som ett stort frågetecken genom boken. Det jag slås av är hur ensam Silje är i sin sorg. Hela familjen sörjer och ingen av dem verkar klara av att dela sina upplevelser till en början.

Jag tycker att en av Lindströms styrkor är att skriva intressanta karaktärer. Silje är kanske inte hennes mest sympatiska karaktär, men jag får en förståelse för henne under berättelsens gång. När jag börjar läsa tycker jag nästan att hon känns avtrubbad, blind för omvärlden. Längre in i boken inser jag dock att det nog faktiskt är just det hon också är. Hon är så inne i sin egen sorg att hon inte märker att hon stänger ute sin bästa kompis Mia till den grad att hon börjar umgås mer med de andra tjejerna. Istället blir hon bara besviken på Mia som inte finns där som hon brukar. För det enda Silje önskar är att livet ska se ut som det gjorde innan.

Det är inte bara tunga ämnen i boken, utan det är också en spirande romans mellan Silje och Alvin. Deras romans börjar visserligen rätt plötsligt. De går liksom från att mest ha tittat på varandra till att ha djupa samtal lite för snabbt. Men om jag bortser från det är det scenerna med dem väldigt vackra och blir ett bra komplement till den tunga sorgen som annars dominerar.

Mitt största problem med boken är att den är för kort. Jag hinner inte umgås med Silje tillräckligt länge på de 268 sidorna som boken varar. Jag behöver mer! Det hade också varit bra för att fördjupa de många teman som finns mer. Nu är mycket av fokuset på Silje och familjens sorg. Men det gör att vi bara hinner doppa tårna i skavande kompisrelationer och begynnande förälskelse. Jag tror att en längre bok hade gett mer djup till berättelsen och gjort den ännu finare.

Betyg på Goodreads: 5 av 5 stjärnor