Jag minns när jag läste...

Tänk er en av de där första soliga vårdagarna. När det faktiskt blir varmt när du sitter i lä vid husväggen. Snön har börjat smälta i kanterna och det luktar vår. En sådan dag, i mina tidiga tonår, satt jag på en bänk på altanen och läste. Boken jag läste hade jag ett par år tidigare fått i julklapp av en kompis. Även om jag alltid läst mycket och därmed var en van läsare kände jag mig lite extra viktig när jag läste. Det här var en ordentlig tjock bok. Som var en del av en riktig serie, och inte som de barndeckare med massa delar jag annars gillade att läsa. Det var nästan en vuxenbok. För även om Guldkompassen av Philip Pullman marknadsförs som en ungdomsbok är den rätt så mörk och komplicerad. Det är inte för intet den älskas av vuxna över världen.

Mitt exemplar är en pocket med omslaget som syns på bilden. Det är väl tummat för jag har läst den några gånger, men det tycker jag bidrar till min härliga känsla. Jag älskar att det syns att jag verkligen uppskattat boken så mycket att jag velat läsa den om och om igen.

Jag minns inte riktigt vad min första tanke om boken var, mer än att jag gillade den. Jag tror att jag nog hade lite svårt att hänga med och föreställa mig världen. Det var trots allt ett av mina första möten med en mer komplicerad fantasyhistoria. Just stoftet hade jag väldigt svårt att förstå vad det var och hur det fungerade i världen. Samtidigt som jag älskade Lyra och Pantalaimon och hisnade inför äventyren de var med om. 

Det jag minns tydligast är just var jag läste boken. Där på bänken, medan solen värmde lite försiktigt och snön på gräsmattan nedanför altanen precis börjat smälta. Genom åren har jag försökt återskapa den känslan utan resultat. Så länge jag bodde hemma försökte jag till och med återskapa det genom att läsa Guldkompassen sittandes på samma plats igen. Men det har aldrig känts riktigt som den där första gången. Däremot får jag fortfarande alltid en otrolig längtan efter att läsa om Den mörka materian när vårsolen börjar värma. Nästa år är det dags igen har jag bestämt. Den här gången ska jag äntligen läsa den på engelska också. Jag längtar redan nu efter att återse Lyra och hennes Oxford.

Det här är ett inlägg i julkalenderbloggstafetten som ordnas av Sofies bokblogg. Kolla gärna in gårdagens lucka hos Tusen sidor. Imorgon kommer näst sista luckan hos Barnboksbloggen.