Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates

Min relation till Joyce Carol Oates har gått upp och ned genom åren. Hon har skrivit några av de böcker jag tycker absolut bäst om, men jag har också läst ett par böcker av henne som jag verkligen inte gillat. Men hon ligger på min lista över de författare där varje nyutgiven bok är en potentiell favorit.

Originaltitel: My Life as a Rat
Lästes som: Inbunden
Förlag: HarperCollins Nordic
Köpställen: Bokus, Adlibris
Recensionsexemplar: Ja. Tusen tack till förlaget!¨

Handling:
I Mitt liv som råtta får vi möta Violet Rue Kerrigan som tolv år gammal får veta att hennes två äldre bröder har begått ett rasistiskt mord på en afroamerikansk skolkamrat. När Violet gör det rätta och berättar om mordet, och bröderna grips och döms, blir hon utfryst av sin familj. I en rad starka tillbakablickar får läsaren följa Violets resa, från älskad minsting i en syskonskara om sju, till utstött av föräldrar, syskon och församling. Gång på gång frågar hon sig: Vad är viktigast, att vara lojal mot familjen eller mot samvetet? Och kan man göra det rätta, men ändå bittert ångra det? Ensam i världen tvingas hon bryta sig fri från sina föreställningar om vad en familj är vem hon är och hitta sin egen väg.

Mina kommetarer:
Eftersom jag haft så varierande upplevelser av min läsning av Oates, går jag alltid in i hennes böcker med en försiktig inställning. Jag förväntar mig inte att bli golvad, även om jag såklart hoppas det. För min del hjälper det ofta att ha ett öppet sinne (något som jag känner du behöver ha inför alla böcker du läser), och på så vis så uppskattar jag ofta boken mer än vad jag kanske hade gjort annars. Så var det i det här fallet.

Själva essensen i berättelsen är nämligen inte nytt för Oates. Vi får följa den lilla tjejen som så småningom blir kvinna, vars liv inte är lätt utan ibland rent av förfärligt. Bara tidigare i år läste jag Dödgrävarens dotter och jag känner att det de stora dragen i de två böckerna är nästan identiska. Men om jag ska se på Mitt liv som råtta som den egna berättelse den är, så tycker jag riktigt mycket om vad jag läser.

Det jag tyckte bäst om med boken var språket. Även om det hela tiden är Violet som berättar så skiftar berättarperspektivet, då hon ibland tilltalar sitt yngre jag. Hon lägger också ibland sina egna tankar och ord i andras röster. Jag tycker att det gör läsningen mer intressant och ger den mer djup, även om språket fortfarande är lättillgängligt. Lägg till de olika tidslinjerna och de många upprepningarna, så blir det en bok du behöver hänga med i men ändå lätt tar dig igenom.

Avslutningsvis vill jag även säga några ord om temat, för det är onekligen viktigt och tankeväckande. Med mina ögon är familjen Kerrigan en något dysfunktionell familj, men för Violet innebär den tryggheten hon förlorar och ägnar livet åt att vilja återvända till. Det är som när jag var liten och inte förstod hur mina klasskamrater kunde känna sig trygga och hemma i sina hem med sina föräldrar - det luktade ju ofta så konstigt där. Men som barn är ens eget hem det normala och trygga (med undantag såklart), även de gånger det kanske egentligen finns delar som är otrygga. Jag kan ändå förstå Violets strävan efter den familj som inte vill veta av henne. Jag har däremot otroligt svårt att förstå hur hennes föräldrar kan agera som de gör. Hon är trots allt deras barn lika mycket som hennes bröder är.

Jag kan inte annat än rekommendera den här boken för dig som är ute efter en berättelse som griper tag i dig och kramar åt om hjärtat. Var bara beredd på att känna ett stort spektra av olika, mestadels inte så positiva, känslor.

Betyg på Goodreads: 4 av 5 stjärnor