Glass Sword av Victoria Aveyard

Som jag sett fram emot den här boken och väntat på att få hämta hem den från bibblan efter att jag läste om Red Queen. För att sedan ha den liggandes så länge att jag den blev ett litet stressmoment i min vardag så dagen för återlämning närmade sig snabbt. Den blev några dagar försenad, men det var det värt för att hinna läsa ut den. Som vanligt, säger jag och känner hur jag upprepar mig, så upplevde jag att andra boken blev en dipp efter den första. Vet inte varför det ska vara så svårt att få en karaktär att hålla måttet i den andra boken. Passar även på att varna för SPOILERS här om man inte läst första boken. Detta är ju trots allt en fortsättning.

Glass Sword tar vid där föregående bok slutade. Mare och Cal har precis undankommit avrättningen och är tillsammans med The Scarlet Gard på väg bort från huvudstaden. Mavens svek tär på henne och blandas med glädjen över att upptäcka att hennes bror är i livet, och på köpet besitter samma ovanliga förmåga som hon själv. I en värld där samhället delas upp i två grupper; de röda, vanliga människorna och de silvriga som besitter häpnadsväckande förmågor, var det en chock för Mare att upptäcka att hon var en blandning av de två. En rödblodad med samma förmågor som en silvrig. I rebellernas läger upptäcker hon hur stor och välorganiserad gruppen egentligen är. För Mare är nästa steg tydligt. Att med hjälp av Julians lista över röd-silvriga likt hon själv, leta upp dem för att skapa en armé av otroliga krafter. Samtidigt inser hon hur utsatt hon själv är, hur ska man kunna veta vem man kan lita på?

Den här boken börjar med action och det kan ju tyckas vara bra på sätt och vis men jag gillar det inte riktigt. Det blir bara som en förlängning av slutet på första boken och jag är inte så förtjust i utdragna actionscener. Men så fort de kommer till lägret så börjar det bli mer intressant. Jag upplevde dock den här boken som väldigt ojämn. I ena stunden fann jag den jättespännande och sidorna flög iväg, för att i nästa komma in i ett segt parti. Jag känner även att jag måste ta upp alla dessa tvära vändningar. Känns lite som om historiens peak med den stora överraskningen kom lite hela tiden i mindre portioner. 

Som jag sa innan så håller inte Mare riktigt måttet i den här boken också. Kanske är det så att huvudkaraktärerna varit starka så länge i första boken att de måste bli en störtdykning i andra. All ångest och förvirring kommer liksom ikapp dem. Men hur som helst är det mest jobbigt att läsa om. Mot slutet blir det dock lite intressant karaktärsändring för Mare, men hur, vad och varför vill jag inte spoila. 

Jag älskar fortfarande den värld som Aveyard bygger upp. De olika samhällsklasserna som är så tydligt och självklart uppdelade på grund av sina olika blodsfärger. Och nog har hon lagt upp det för en spännande avslutning nu. I februari kommer King's Cage ut och med tanke på hur bok två slutade så har jag mina aningar om vad titeln innebär för historien.