Stanna av Flora Wiström

Jag kan erkänna att jag var lite rädd för att läsa den här boken. Jag har följt Floras blogg i många år och kände att det var superkul att hon äntligen får ge ut en bok. (Känner lite avundsjuka också, tänk att få ge ut en bok!) Men jag har ju som bekant lite svårt för dessa ungdomsromaner som utspelar sig i Stockholm i en värld som är så främmande för mig. Så jag blev väldigt glad när jag en bit in upptäckte att jag faktiskt tyckte att den här var bra.

Baksidetext:
Esters Stockholmstillvaro kantas av oändliga jobbpass på antikvariatet och dimmiga lördagsnätter med bästa kompisen. Livet känns som en symaskinsnål som hoppar fram och tillbaka när tråden ska fästas; Ester kommer inte vidare. Men en dag träffar hon Eli med den mörka rösten och händerna som är fläckade av målarfärg. Det blir början på det vackraste men svåraste året i Esters liv.

Det är vinter i Stockholm när Ester ser honom för första gången. Han väljer en bok om Frida Kahlo och betalar utan att se Ester i ögonen. Utanför antikvariatet ligger snödrivorna som strandade valar och det är beckmörkt redan klockan tre. Ester vågar inte fråga om hans nummer, trots att bästa kompisen Hanins röst ekar i huvudet: go for it.
Det är tur att Ester har Hanin som tränger sig före i kön till klubbarna, klottrar "onanera mera" på husväggarna och trycker på skicka när Ester tvekar.


Mina kommentarer:

Att Floras språk är otroligt fint kom inte som någon överraskning eftersom jag som sagt följt hennes blogg länge. Hon kan skriva, det vet jag. Jag gillade språket i boken, även om jag inte är helsåld på exakt alla målande beskrivningar. Det är visserligen vackert men kan också bli lite för mycket. Det märks liksom så väl att författaren ansträngt sig.

Jag tyckte om historien. Jag läste ett inlägg på Floras blogg där hon röt ifrån lite att Stanna inte handlar om henne själv. Men som följare av hennes blogg är det tydligt att hon skrivit om det hon känner till. Jag känner igen element från det liv hon delar med sig av på bloggen. Även om jag självklart förstår att det inte är scener ur hennes privatliv hon berättar.

Av karaktärerna var det Hanin jag gillade bäst och tyckte det var lite synd att hon inte fick mer plats i boken. Ester och Eli fattade jag aldrig riktigt tycke för. Inte för att jag ogillade Ester, men i efterhand så känns hon bara mest blank. Och i början tyckte jag det var fint att Ester blev Elis stöd när han mamma blev sjuk. Flora målar upp en bra bild över hur svårt det måste vara när en anhörig blir sjuk och vilken press det sätter på en relation. Men lite för tidigt i boken blev jag bara irriterad på Eli och ännu mer irriterad på Ester. Hon är mån om att ta hand om Eli och vara den perfekta, stöttande flickvännen. Men relationen till Hanin missbrukar hon så grovt genom att att bara kräva en massa utan att ge något tillbaka.

Nu känner jag att jag börjar låta negativ och det är inte meningen för jag gillade verkligen den här boken. Det var bra flyt i historien och jag ville hela tiden läsa vidare för att se vad som skulle hända. Det var först mot slutet som jag tyckte den blev lite långdragen. Och även om jag hade sett lite mer utveckling på vissa saker och att karaktärerna hade fått lite större plats så är det verkligen en bok jag rekommenderar. Den känns äkta.