Vi, de drunknade - readalong, del 2

Det har blivit dags för andra delen i min och Fannys readalong av Vi de Drunknade. Den här veckan är jag lite sen med mitt inlägg eftersom jag var tvungen att prioritera en annan bok. Här kan ni läsa min tankar om del 1.

Den här veckan har vi läst fram till sidan 288 och följande text anser jag vara spoilerfri i handling, men inte i min upplevelse av texten När jag avslutade min läsning förra fredagen så kände jag mig sugen på att läsa vidare. Det höll i sig i ca 50 sidor innan det blev en ny del. Jag har inte riktigt lyckats förstå vad det är som avgör när en ny del börjar (först trodde jag det var en ny generation som gjorde det men det stämde inte mellan andra och tredje delen). Den nya delen inleddes förvirrande och blev sedan ärligt talat rätt tråkig. Det är mycket seglarsnack och jag läser om termer jag inte ens hört talas om innan. Jag hoppas den tar sig igen för annars lär resten av läsningen kännas långdragen.

Handling: 
Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.?Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt "vi". Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä - ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.