Efter förra veckans långsamma sidor så släppte det den här veckan. Plötsligt blev berättelsen intressant och sidorna flög fram. Det är kanske inte så konstigt att en tegelsten som den här varierar lite i tempo, men de långsamma bitarna får gärna inte vara 100 sidor långa. Jag börjar dock förstå varför den här boken hyllas. Den här tredje delen avslutades på ett intressant sätt och nu har jag ingen aning om vad nästa veckas läsning tänker ge mig.
Spoilertankar:
Jag vet inte vad jag tycker om den "romantiska historia" som vi nyss läste om. Jag är lite trött på att läsa om män som bra kan låta sin åtrå eller kärlek, uttryckas med hjälp av våld. Det blir inte förlåtande för att författaren lägger till att de egentligen vill slå sig själva. Jag tycker inte historien med Klara var något bra avslut för Albert, som jag ändå blivit väldigt fäst vid.
Handling:
Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.?Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt "vi". Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä - ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar