Tillsammans med Fanny kommer jag under juni månad läsa Vi, de drunknade av Carsten Jensen (handligen hittar ni längst ner i inlägget). Vi har delat upp den här tegelstenen i fem delar och exakt vilka sidor vi läser när kan ni hitta här hos Fanny som är den som dragit igång det hela. Först tänkte jag inte skriva egna inlägg om min läsning eftersom den här bloggen ligger lite i dvala. Men sedan kände jag att det kanske kan bli en perfekt anledning att faktiskt blogga lite i juni. Jag tänker mig som så att jag först delar med mig av lite spoilerfria tankar och sedan lite sådant som kanske kan anses vara för avslöjande.Jag läser den otroligt snygga pocketutgåvan ni ser här bredvid. Boken plockade jag på mig på en bokhandel för några år sedan just på grund av omslaget. Och för att min mormor hade den i hyllan och tyckte den var bra. Sedan har den stått där. Tills Fanny flaggade för att hon ville läsa den tillsammans med någon och jag bestämde mig för att haka på. Vi har bara läst ca 145 sidor första veckan, men det är tur jag hade en anledning att läsa för den börjar segt. Vi kastas direkt in i stora och omvälvande händelser, och ändå lyckas berättelsen vara nästan olidligt tråkig. Språket är vackert och målande men jag saknar någon slags kontext och hänger inte med bland alla namn och allt som händer. Det reder dock upp sig efter ca 50 sidor och mot slutet av veckans läsning är jag glad jag tragglade mig igenom de första kapitlet. För nu har den blivit rätt så bra!
Risk för lite spoilers:
Det är bra men oj, vad mycket grymhet de här första 145 sidorna har innehållit. Djurplågeri såväl som människoplågeri. Det skär i mitt hjärta när jag läser om det och jag var på vippen att hoppa över en del stycken. Jag har blivit så blödig på senare år. Det känns lite som att författaren vältrar sig i att måla upp allt det värsta. Var finns det goda och positiva? För jag har väldigt svårt att tro att de här människorna bara ville varandra illa på det här viset. Även om jag vet att aga var tillåtet i skolan långt senare än så här. Det jag efterlyser är nog bara lite optimism! Vilket jag hoppas vi får se lite av framöver.
Handling:
Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.?Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt "vi". Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä - ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.
