Vaggvisa av Leïla Slimani

I min strävan efter att läsa alla böcker som är nominerade till Årets bok blev det dags för den här boken. Jag är övertygad om att jag inte hade plockat upp den om den inte var nominerad, men jag var lite nyfiken på den efter att jag läst vad den handlade om.

Originaltitel: Chanson douce

Lästes som: E-bok

Förlag: Natur & Kultur

Köpställen: Bokus, Adlibris 

Handling:
Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnflickan Louise har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer. Snart börjar Louise få plötsliga vredesutbrott och bete sig märkligt, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.

Mina kommentarer:
Boken börjar starkt med en scen där vi får ta del av det fruktansvärt hemska som hänt, för att sedan hoppa tillbaka till tidens början. Det här sättet är inte ovanligt i spänningsromaner och väldigt effektiva. Som läsare vet jag vad som ska hända och det är viljan att veta hur och varför som får mig att läsa vidare. Inte minst som allting verkar så himla perfekt under första delen av boken. 

Det är en skickligt berättad historia men jag känner mig ändå inte övertygad. Vi får komma in både Louise och Myriams huvuden och får ta del av deras känslor och ageranden. Trots det känner jag inte att jag får något grepp om dem, än mindre någon förståelse för dem. Slutet känns även väldigt abrupt och lämnade mig väldigt otillfredsställd. Jag känner inte att jag har förstått fullt ut varför det gick som det gick.

Sammanfattat känner jag att det är en väldigt bra bok berättartekniskt då den lyckas hålla mitt intresse och spänningen uppe. Men slutet blev ett antiklimax som förstörde hela min läsupplevelse. 

Betyg på Goodreads: 3 av 5 stjärnor