Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Artonåriga Nella lämnar barndomshemmet för att flytta in i sin nya makes magnifika hus i Amsterdam. Hennes make, Johannes Brandt, är en framgångsrik och förmögen köpman, och bra mycket äldre än hon själv. Till hushållet hör också Johannes syster, Marin, och hushållets två tjänare, Cornelia och den svarta mannen Otto. Det är en underlig skara människor i ett ännu underligare hus och Nella har svårt att finna sig till rätta i ett hus där alla verkar leva sina egna liv. Men så får hon ett dockskåp av Johannes i bröllopsgåva. För att inreda det lilla huset anlitar hon Miniatyrmakaren, vars skapelser är så naturtrogna att Nella nästan tror de är verkliga. Snart upptäcker hon dock att figurerna verkar vara lite väl naturtrogna och i takt med att hon mer och mer blir en del av sin makes hushåll märker hon vad det gömmer sig för hemligheter i huset.

Detta är en väldigt sinnlig bok skulle jag vilja säga. Varenda beskrivning av såväl miljöer som personer är fantastisk och hela romanen känns som en utsökt och detaljerat målad tavla. Men jag tycker det känns lite som att själva historien har fått stå tillbaka lite för alla fantastiska beskrivningar. Den är spännande, och när jag väl kom in i den ville jag läsa vidare för att få veta vad den gömde på för hemligheter. Men det känns om om alldeles för många trådar lades ut för att sedan bara blekna bort utan att få något ordentligt fäste. Jag är inte en person som kräver absoluta och avklarade historier, långt ifrån. Men när flertalet inbjudningar till spännande sidospår i en historia bara helt förbises så känner jag mig lite lurad. Det känns nästan som om jag saknar en hel drös sidor i min bok.

Men överlag så tycker jag detta är en läsvärd bok. Det gäller att inte ha bråttom när man läser så det finns tid till att ta in det särpräglade språket ordentligt. Och sedan måste vi alla ta en minut och beundra det fantastiska omslaget tycker jag. På något vis speglar det känslan jag får av språket i romanen väldigt bra.