Simma med de drunknade av Lars Mytting

Jag brukar ofta vara förtjust i böcker som har en särskild ton och är skrivna på ett sätt som man känner är lite unikt. Det ger mig alltid en känsla av att jag läser något extra speciellt, även om historien i sig inte är särskilt unik. Simma med de drunknade är en sådan bok.

Den handlar om Edvard som bor i utkanten av en liten by i Norge med sin farfar. Där lever de ett rätt så ensamt liv på sin bondgård, bara de två. Av olika anledningar umgås de inte jättemycket med folket i byn men det är ingenting som Edvard direkt reflekterar över. Att Edvard lever ensam med farfar är för att hans föräldrar omkom i en mystisk olycka under en semesterresa till Frankrike när han var liten. Han själv var i samband med det försvunnen i fyra dagar och har inga minnen av händelsen. Varför föräldrarna dog vet Edvard inte och det är inget han eller farfadern någonsin har diskuterat. De pratar inte om de förflutna. Inte om olyckan, inte om hans föräldrar och inte om farfaderns medverkan i kriget. De nämner inte heller farfaderns bror, Einar, som försvann från gården och sedan dog i andra världskriget, men vars snickeriverkstad och trädodling fortfarande står kvar som ett museum på gården. Men så dör farfadern och när Edvard går igenom hans saker så hittar han papper som väcker en massa frågetecken. Både kring olyckan, Einar och vem Edvards mamma egentligen var och varifrån hon kom. Fast benägen att ta reda på sanningen ger sig Edvard, för första gången sedan barnsben, iväg från byn för att ta reda på vad som egentligen hände.

Det var länge sedan jag läste en bok med ett så detaljrikt språk som den här har. Ännu längre sedan jag gjorde det och faktiskt verkligen uppskattade det. Av någon anledning så hindrar detaljrikedomen ändå inte flytet i berättelsen så som det ibland kan göra. Lars Mytting har en otrolig kunskap kring olika sorters trädslag och om möbelsnickeri, något som verkligen kommer fram i den här berättelsen och bidrar till dess speciella klang. 

Boken utspelar sig i helt fantastiska miljöer i Norge, Shetlandsöarna och Frankrike och de bidrar helt klart till stämningen i boken. Det skapas en sån där mysig stämning som till exempel deckare utspelade på engelska landsbygden kan framkalla (tänk Morden i Midsomer). Fast det här handlar om karga öar med piskande hav och skogar fulla med minor i en fransk by. 

Det finns några ständigt närvarande mysterium i berättelsen. För Edvard vet i stort sett ingenting om vad som har hänt i det förflutna. Allt eftersom frågetecknen rätas ut inser man som läser mer och mer hur komplex den här historien är. Och hur förankrad den är i Europas krigshistoria. Jag tycker det är en skickligt komponerad berättelse och var själv helt oanande om sanningen ända in i slutet. Jag känner verkligen att jag uppskattar en berättelse som håller mig utom räckhåll från lösningen hela vägen men ändå lyckas ge mig ett avslut som jag känner mig tillfreds med i slutändan. 

Så på frågan om jag kan rekommendera någon att läsa den här boken är svaret; Ja. Läs den. Läs den noga och se till att verkligen ta dig tid till att njuta av formuleringarna och beskrivningarna.