En bön för de stulna av Jennifer Clement

Vissa böcker är extremt bra samtidigt som de är otroligt hemska. En bön för de stulna är lika bra som den är vacker (omslaget är ju helt fantastiskt!). Helt enkelt en sådan där bok som man inte vill läsa, men ändå känner att man måste. Dels för den viktiga historien den berättar, men även för att den är bra skriven.

Ladydi bor i en liten by på ett berg på Mexicos landsbygd. Det lilla samhället består i stort sett enbart av kvinnor då männen söker lyckan i USA. Vissa besöker fortfarande sina familjer sporadiskt, men de flesta har försvunnit för gott. I byn försöker mammorna inte göra sina döttrar så vackra som möjligt. Istället gör de sitt yttersta för att förfula deras utseende. Allt för att vackra döttrar löper större risk att bli kidnappade av knarkkartellens män. För blir man bortförd vet alla att man inte kommer komma tillbaka igen. Ladydi och hennes tjejkompisar gömmer sig i gropar i marken när männens bilar kommer. En dag hinner vännen Paula inte ner i gropen och blir kidnappad. Ladydis liv är fyllt av våldsamhet, orolighet och en alkoholiserad mamma. Ändå lyckas hon drömma om att en gång ha ett annat liv.

Jag får en sådan hopplös känsla av den här boken. Det händer rätt ofta när jag läser eller ser sådant som utspelar sig på ett ställe där tillvaron är så uppenbart dålig. Jag känner inte att man måste leva i ett välbärgat land som Sverige för att ha det bra. Men Ladydi har inte mycket som är direkt positivt i sitt liv. Hennes mamma hade kunnat vara en bättre mor, hennes skolgång hade kunnat vara mycket bättre och hennes framtidsutsikter hade kunnat vara mycket ljusare. Att sedan ständigt behöva leva med rädslan för att bli kidnappad. Hemskt! Men det är en väldigt bra bok. Språket är enkelt men ändå rikt och målande. Ungefär som omslagsbilden.