Så har jag det nu av Meg Rosoff

Den här boken fick jag när den kom ut, alltså när jag var runt 15 år. Minns att jag läste den, älskade den men hade lite svårt att förlika mig med den. Nu är den återigen i ropet eftersom Meg Rosoff blivit tilldelad ALMA-priset i år. Därför tänkte En förbannad podd bokcirkla den på deras facebook-sida. Eftersom jag älskar bokcirklar och En förbannad podd tänkte jag vara med och därför bestämde jag mig för att läsa om den.

Så har jag det nu handlar om 15-åriga Daisy som växt upp i New York med sin pappa. Eftersom pappan nu har en ny flickvän, som är gravid och inte gillar Daisy, har det blivit bestämt att Daisy ska åka till England för att bo med sin moster och kusiner på landet ett tag. Kusinernas liv på gården är något helt annat än vad Daisy är van vid men hon fattar snabbt tycke för sina fyra kusiner. Inte minst för Edmond, som verkar kunna läsa hennes tankar, och verkar gilla henne lika mycket tillbaka. Men runt omkring i världen är det oroligt och en bomb exploderar i London. Till slut tar sig kriget även fram till deras avskiljda by och kusinerna splittras.

Jag mindes denna som mycket bra och det håller fortfarande i sig. Hade koll på vad den handlade om i stora drag men det jag fram för allt kom ihåg var slutet. Jag vet inte om det är för att jag växt till mig eller om det är för att jag visste vad som skulle hända, men jag gillade den betydligt bättre den här gången. Det är inte allt lätt att hänga med i svängarna i den här boken. Den är skriven från Daisys synvinkel, som en berättande ström av det hon minns och upplevde. Därför får vi ingen närmare förklaring till saker som Daisy själv inte förstår eller uppfattar.

En sak jag både älskar och stör mig på är språket. Det förekommer nämligen inga citatmarkeringar och det är långa meningar med satser staplade på varandra. Tillåt mig ge ett exempel från sidan 21

Efter en stund började jag känna mig ganska darrig och sa till Piper att jag måste gå och lägga mig och vila och hon såg bekymrad ut och sa Du behöver ära något för du är alldeles för mager och jag sa Herregud Piper, börja inte du också, det är bara jet-lag, och hon såg sårad ut men jisses, den gamla trasiga skivan ska jag verkligen inte behöva höra från folk jag knappt känner. 

Det stör läsflowet en del, men samtidigt gör det att texten känns så mycket mer äkta. Jag känner att det är Daisy som berättar sin historia. Hennes skrivspråk är kanske inte perfekt men hon kan ändå förmedla berättelsen och dela med sig av händelser och känslor. Detta tycker jag är så briljant gjort av Rosoff. Denna boken är helt enkelt briljant.