Divergent av Veronica Roth

Det känns lite som att jag är sist på bollen med den här serien. Vet inte hur många gånger jag har varit tvungen att akta mig för spoilers och en del från sista boken har slunkit igenom till mig ändå. Men jag antar att jag får skylla mig själv som har väntat så länge med att läsa boken. För faktum är att hela serien har stått i min bokhylla i flera år. Men nu var det äntligen dags för mig att ta tag i Divergent.

I Beatrices värld är människorna uppdelade i falanger. Beroende på vad de har fallenhet för tillhör de en av fem grupper i staden som alla är specialiserade en viss egenskap. Beatrice är född in i Abignation (de osjälviska) men känner inte att hon är osjälvisk nog för att passa in där. På 16-års dagen får alla ungdomar gå igenom ett test för att se vilken falang de har mest fallenhet för. Sedan får de göra ett val: stanna kvar där de växt upp med sin familj eller byta falang och starta ett nytt liv. Valet är oåterkalleligt. Trots en del svårigheter att välja så är valet egentligen självklart. Hon väljer Dauntless (de tappra), lämnar sin familj, byter namn till Tris och förbereder sig på ett nytt liv. Det nya livet visar sig innebär mycket mer än att bara starta om på nytt. Tris fick veta en sak om sig själv under testet, en sak hon är tvungen att hålla hemlig för sin egen säkerhet. När oroligheter och konflikter börjar röra om i samhället inser Tris att hon, med sin hemlighet, är bäst lämpad att försöka rädda sig själv och dem hon älskar. Förutsatt att hon inte blir dödad innan dess.

Divergent är ännu en i en lång rad av dystopiska serier. Jag vet att om jag hade läst den när den kom hade den fortfarande varit lite ny och innovativ, en mycket negativ sak med att läsa saker sent. Men faktum är att jag trots allt älskade den. På något vis känns det som att Roth har hittat på något nytt (även om det här med gruppindelningar av olika slag är vanligt i liknande böcker). 

Framför allt gillar jag karaktärerna. Jag gillar att Tris är stark, självständig och full av jävlar anamma. Jag gillar den mystiska Four. Jag gillar dynamiken mellan Tris och hennes vänner. Jag gillar till och med de mindre sympatiska karaktärerna. Roth har verkligen lyckats ge liv åt sina skapelser och byggt upp en spännande värld runt dem. Jag hissnar när jag tänker på vissa av de saker som Tris och hennes falangvänner förväntas göra. Tänka sig att hoppa på och av rullande tåg som om det handlar om att gå på och av bussen vid hållplatsen till exempel.

Det är ett bra driv i berättelsen redan från första början och jag tycker aldrig att den blir långdragen eller tråkig. Som vanligt har jag ofta lite svårt för slutet i en bok, och så även här till viss del. Jag tycker ofta det blir lite för actionfylld, lite för spännande eller lite för snabbt tempo då. Det ligger nog mer hos mig än i själva boken. Men jag gav faktiskt boken full pott på goodreads då jag tycker att det var en stark början på triologin.